Dagens känsla - konstigt ändå

Konstigt ändå... Nu går jag in i min sista vecka som lägenhetsboende. Förmodligen. På fredag åker vi på julsemester, och sen är det liksom inget mer. När vi kommer hem så flyttar vi direkt, till ett hus!! Ett hus med eget gräs mellan tårna, med egna rabatter och egna väggar, utan grannar på andra sidan. Skööönt att få vara sin egen, men ändå.. Ingen kommer att fixa problem som dyker upp, ingen kommer att rensa rabatterna eller skotta snö (fast det finns ju ändå ingen i den här delen av landet). Summa summarum - en massa ansvar för saker man aldrig behövt bry sig om förut. Jag längtar verkligen, men samtidigt är jag liiite nervös för att det kommer att bli för mycket att hinna med och att vi kommer att bli "de där på nr 15 som inte verkar bry sig alls". Fast jag hoppas att det kommer att bli som ett nytt intresse att sköta om huset och trädgården och försöka få det så fint det bara går. Alla andra fixar det ju?!?

Sen ska vi aldrig mer bo i lägenhet. Hoppas jag i alla fall. När vi sedan flyttar norröver som vi alltid pratat om att vi ska göra så småningom, så blir det väl ett hus igen. Förhoppningsvis något som vi vill bo i läääänge. Men man vet ju aldrig. Klar man blir lite shaky i knäna.

Är det normalt att fundera så här tro?

Sen kom ju en annan sak samtidigt (givetvis - ketchupeffekten ni vet). I morse blev jag erbjuden att åka utomlands och jobba. Jättekul, på många sätt, men hur ska vi trycka in det i planerna?? Det var ju meningen att vi ska renovera lite nu, och sedan försöka sätta ett barn till världen. Men hur går det med det nu då? Min älskade sambo vill inte vara hemmapappa med de andra hemmafruarna, och jag kan ju knappast åka iväg för att jobba och sen meddela att jag minsann kommer att vara hemma ett år i landet of choice. Hur ska planeringen gå ihop egentligen? Men... min kloka älskling har en bra synpunkt: varför inte göra det man känner för och sen får de andra delarna lösa sig eftersom? Han har ju lite rätt där.

Nu - sova. Resten får vi ta sen...
Over and out.