Dagens känsla - ångest light

Ångest light är inte riktig ångest, sån där som gör att själen förtvinar och får en att vilja skrika, gråta, försvinna, och slita håret av sig - allt på samma gång. Nej det här är en lite mindre ångestfylld ångest. Detta är viktångesten.

Jag och viktångesten har kamperat ihop i lite mer än tio år nu. Vi har lärt känna varandra, och vet egentligen att vi trivs bäst på varsitt håll. Ändå kan jag inte låta bli ibland att göra exakt de där grejorna som jag vet lockar fram honom.

Som idag när jag hade lagt upp dagens kost enligt plan för att hinna gå ner till vanlig vikt innan semestern börjar. Det rullade på utmärkt förbi frukost, lunch och middag. Sen skulle jag baka och rätt vad det var hade jag ätit motsvarande en två-tre middagar i näringsinnehåll. Nu mår jag dåligt och min kompis viktångesten har slagit rot innanför min ytterdörr igen.

Tänk att man aldrig lär sig. Nu MÅSTE jag ta tag i situationen imorgon. Basta!

Det var länge sen jag skrev innan detta, och som en note to self så har jag missat dagens känsla - tvivel. Det måste jag skriva om nästa gång det dyker upp. Det är ju så himmelens malande och destruktivt så det blir nästan intressant. Hur tar man tag i tvivlet konstruktivt?!?

Jaja, nu ligger kakorna i sophinken och jag ska krypa ner i sängen. Bättre lycka nästa baknings-gång.

Dagens känsla - som vanligt

Det här är en konstig dag. Allt är som vanligt. Det borde det inte vara.

Igår hade vi ett sånt där omvälvande, djupt samtal. Det var både intressant och obehagligt, och saker och känslor kom fram som verkligen borde få mig att överväga min situation. Men jag vill inte. Borde jag? Vågar jag? Äh, det spelar ingen roll nu längre ändå. Ledsen för att jag talar i gåtor, men det är svårt att precisera utan att hänga ut oss och vårt liv för mycket.

Det är läskigt att vända och vrida på kärlek också. Rätt som det är så har man vridit på den ett varv för mycket, och luften går ur den och den faller platt ner. Och det vill man ju inte. Man kanske inte ska reducera den till en bunt med ord, det kanske tar bort det magiska?

Det är konstigt ändå, för jag är lugn i magen trots vårt samtal som var ärligare än de flesta skulle uppskatta. Jag har analyserat och funderat på hur jag och min älskling mår och reagerar, och trots att det ofta ser allt annat än ljust ut så är jag lugn i magen. Betyder det att allt kommer att ordna sig, eller att någon har blandat valium i mitt dricksvatten? Inte vet jag, men jag hoppas på att det är någon form av gudomlig insikt som har planterat ett frö av förtröstan i mig.

Det är på grund av allt detta som det är så konstigt att allt är som vanligt idag. Men det är väl bra. Eller?

Dagens känsla - maktlöshet

Det finns nästan inget värre än att känna sig maktlös. Det kan vara på jobbet, när man blir missförstådd, eller "fel" beslut tas över ens huvud. Det kan också vara hemma. När den man älskar har det jobbigt men inte vill, eller kan, ta emot den hjälp man så gärna vill ge. Det är den värsta maktlösheten av alla, när man är övertygad om att man kan göra gott, men inte lyckas nå fram. Min älskling - jag vill så gärna ta bort det onda och invagga dig i tryggheten som en total kärlek ger.

Maktlöshet är också en farlig känsla. Den äter upp en inifrån, och om man inte lär sig att vara lite mer som en gås (och låta det rinna av en) istället för att absorbera varenda gnutta av det som för ögonblicket fräter på själen, så kan det gå illa. Jag har till exempel själv provat på att vara långtidssjukskriven, med diagnosen "utmattningssyndrom", det var inte det minsta kul faktiskt. Under den tiden jobbade jag kanske ungefär 2-3 timmar övertid i veckan, men det är många som inte förstår när jag försöker förklara att det inte alltid handlar om att man jobbar många timmar, utan för mig mer om maktlösheten och gåsen.

Jag och gåsen börjar bli lite bättre kompisar nu, på jobbet i alla fall. Värre är det hemma, när man ser hur den man bryr sig om mest våndas. Då vill jag inte vara nån gås längre.