Dagens känsla - konstigt ändå

Konstigt ändå... Nu går jag in i min sista vecka som lägenhetsboende. Förmodligen. På fredag åker vi på julsemester, och sen är det liksom inget mer. När vi kommer hem så flyttar vi direkt, till ett hus!! Ett hus med eget gräs mellan tårna, med egna rabatter och egna väggar, utan grannar på andra sidan. Skööönt att få vara sin egen, men ändå.. Ingen kommer att fixa problem som dyker upp, ingen kommer att rensa rabatterna eller skotta snö (fast det finns ju ändå ingen i den här delen av landet). Summa summarum - en massa ansvar för saker man aldrig behövt bry sig om förut. Jag längtar verkligen, men samtidigt är jag liiite nervös för att det kommer att bli för mycket att hinna med och att vi kommer att bli "de där på nr 15 som inte verkar bry sig alls". Fast jag hoppas att det kommer att bli som ett nytt intresse att sköta om huset och trädgården och försöka få det så fint det bara går. Alla andra fixar det ju?!?

Sen ska vi aldrig mer bo i lägenhet. Hoppas jag i alla fall. När vi sedan flyttar norröver som vi alltid pratat om att vi ska göra så småningom, så blir det väl ett hus igen. Förhoppningsvis något som vi vill bo i läääänge. Men man vet ju aldrig. Klar man blir lite shaky i knäna.

Är det normalt att fundera så här tro?

Sen kom ju en annan sak samtidigt (givetvis - ketchupeffekten ni vet). I morse blev jag erbjuden att åka utomlands och jobba. Jättekul, på många sätt, men hur ska vi trycka in det i planerna?? Det var ju meningen att vi ska renovera lite nu, och sedan försöka sätta ett barn till världen. Men hur går det med det nu då? Min älskade sambo vill inte vara hemmapappa med de andra hemmafruarna, och jag kan ju knappast åka iväg för att jobba och sen meddela att jag minsann kommer att vara hemma ett år i landet of choice. Hur ska planeringen gå ihop egentligen? Men... min kloka älskling har en bra synpunkt: varför inte göra det man känner för och sen får de andra delarna lösa sig eftersom? Han har ju lite rätt där.

Nu - sova. Resten får vi ta sen...
Over and out.

Dagens känsla - spänd förväntan

Det var ju kul. För en gångs skull tar jag upp en känsla som åtminstone kan uppfattas som liiite positiv!

Anledningen till min spända förväntan är att vi håller på att buda på ett hus. Det är spännande och jag hoppas att vi får det, samtidigt som jag är livrädd för att vi ska få det. Hur kommer vi att relatera till att helt plötsligt ha ett gemensamt hjärta som visar att vi är en familj. Det känns nästan svårt att relatera till. Och hur ska det gå när vi gemensamt ska vända och vrida på varenda sak vi äger för att avgöra vad som ska få äran att följa med in i vårt gemensamma hem?

Vårt lyxliv has got to go. Eller snarare slöhet som avspeglar sig i att köpa sig ur ansträngning. Vi kommer att behöva pengarna, och hur ska det gå om jag nu ska vara mammaledig om ett tag?? Hur mycket pengar får man då? Räcker det till alla levnadskostnader ändå?

Tankarna bara snurrar i kontrollfreakshjärnan, samtidigt som längta-efter-samhörighetshjärtat klappar vilt och lyckligt. Jag antar att det är detta som kokar ner i spänd förväntan. Om man nu ska sammanfatta det alltså.

Dagens känsla - ångest light

Ångest light är inte riktig ångest, sån där som gör att själen förtvinar och får en att vilja skrika, gråta, försvinna, och slita håret av sig - allt på samma gång. Nej det här är en lite mindre ångestfylld ångest. Detta är viktångesten.

Jag och viktångesten har kamperat ihop i lite mer än tio år nu. Vi har lärt känna varandra, och vet egentligen att vi trivs bäst på varsitt håll. Ändå kan jag inte låta bli ibland att göra exakt de där grejorna som jag vet lockar fram honom.

Som idag när jag hade lagt upp dagens kost enligt plan för att hinna gå ner till vanlig vikt innan semestern börjar. Det rullade på utmärkt förbi frukost, lunch och middag. Sen skulle jag baka och rätt vad det var hade jag ätit motsvarande en två-tre middagar i näringsinnehåll. Nu mår jag dåligt och min kompis viktångesten har slagit rot innanför min ytterdörr igen.

Tänk att man aldrig lär sig. Nu MÅSTE jag ta tag i situationen imorgon. Basta!

Det var länge sen jag skrev innan detta, och som en note to self så har jag missat dagens känsla - tvivel. Det måste jag skriva om nästa gång det dyker upp. Det är ju så himmelens malande och destruktivt så det blir nästan intressant. Hur tar man tag i tvivlet konstruktivt?!?

Jaja, nu ligger kakorna i sophinken och jag ska krypa ner i sängen. Bättre lycka nästa baknings-gång.

Dagens känsla - som vanligt

Det här är en konstig dag. Allt är som vanligt. Det borde det inte vara.

Igår hade vi ett sånt där omvälvande, djupt samtal. Det var både intressant och obehagligt, och saker och känslor kom fram som verkligen borde få mig att överväga min situation. Men jag vill inte. Borde jag? Vågar jag? Äh, det spelar ingen roll nu längre ändå. Ledsen för att jag talar i gåtor, men det är svårt att precisera utan att hänga ut oss och vårt liv för mycket.

Det är läskigt att vända och vrida på kärlek också. Rätt som det är så har man vridit på den ett varv för mycket, och luften går ur den och den faller platt ner. Och det vill man ju inte. Man kanske inte ska reducera den till en bunt med ord, det kanske tar bort det magiska?

Det är konstigt ändå, för jag är lugn i magen trots vårt samtal som var ärligare än de flesta skulle uppskatta. Jag har analyserat och funderat på hur jag och min älskling mår och reagerar, och trots att det ofta ser allt annat än ljust ut så är jag lugn i magen. Betyder det att allt kommer att ordna sig, eller att någon har blandat valium i mitt dricksvatten? Inte vet jag, men jag hoppas på att det är någon form av gudomlig insikt som har planterat ett frö av förtröstan i mig.

Det är på grund av allt detta som det är så konstigt att allt är som vanligt idag. Men det är väl bra. Eller?

Dagens känsla - maktlöshet

Det finns nästan inget värre än att känna sig maktlös. Det kan vara på jobbet, när man blir missförstådd, eller "fel" beslut tas över ens huvud. Det kan också vara hemma. När den man älskar har det jobbigt men inte vill, eller kan, ta emot den hjälp man så gärna vill ge. Det är den värsta maktlösheten av alla, när man är övertygad om att man kan göra gott, men inte lyckas nå fram. Min älskling - jag vill så gärna ta bort det onda och invagga dig i tryggheten som en total kärlek ger.

Maktlöshet är också en farlig känsla. Den äter upp en inifrån, och om man inte lär sig att vara lite mer som en gås (och låta det rinna av en) istället för att absorbera varenda gnutta av det som för ögonblicket fräter på själen, så kan det gå illa. Jag har till exempel själv provat på att vara långtidssjukskriven, med diagnosen "utmattningssyndrom", det var inte det minsta kul faktiskt. Under den tiden jobbade jag kanske ungefär 2-3 timmar övertid i veckan, men det är många som inte förstår när jag försöker förklara att det inte alltid handlar om att man jobbar många timmar, utan för mig mer om maktlösheten och gåsen.

Jag och gåsen börjar bli lite bättre kompisar nu, på jobbet i alla fall. Värre är det hemma, när man ser hur den man bryr sig om mest våndas. Då vill jag inte vara nån gås längre.

Dagens känsla - Tandvärk!!

Idag har jag varit med om en sak som de flesta nog aldrig behöver prova på. Jag har lagat min egen tand. (Utan att vara tandläkare.) Jag var hos tandläkaren, och då han efter 6 normaldoser bedövning fortfarande inte kunde peta i tanden som skulle rotfyllas så bestämde jag mig för att det var nog. Problemet var ju bara att då hade han ju hunnit borra upp ett stort hål i min tand som jag inte kunde gå omkring med. Att han skulle få fylla igen det och peta med sin lilla vassa metallsticka i min mun mer var otänkbart. Då föreslog min gulliga tandläkare att jag skulle göra det själv, så jag kunde känna hur hårt jag kunde trycka. Sagt och gjort. Tandis höll en spegel och instruerade, och jag fyllde igen hålet.

Problemet är ju bara (förutom att jag inte kan stänga munnen för då dör jag av smärta) att jag har liksom stängt in det onda, så om två veckor efter antibiotikakuren måste jag ju dit och försöka igen.... Ångest!!

Det är alltså tandvärken som är den tydligaste känslan för dagen. Fast med den kom ju ett antal känslor som var mindre påtagliga, men precis lika verkliga. Rädsla, panik, sorg över förlorade pengar (4200 närmare bestämt), och maktlöshet när man inte förstår vad som är fel.

Idag har vi också dragit oss ur budgivningen på ett hus som vi verkligen, verkligen ville ha. Det blev för dyrt, och vi fick lägga oss. Jättetråkigt men klokt tror jag.

Jag hoppas på fler positiva känslor imorgon.